Foto: Henrik Montgomery/TT
Yttrandefriheten är den formbara principen
KRÖNIKA
Det finns en uppenbar konflikt i frågan om yttrandefrihet. Rasmus Paludans koranbränningar har lyckats med att visa på att det finns två starka intressekonflikter i Sverige. De som vill förbjuda, eller menar att det är hets mot folkgrupp mot de som menar att det faller inom yttrandefriheten. Men, är det så enkelt, och hur har vi gjort innan?
För det allra flesta kan det vara enkelt att hålla med om att Rasmus Paludans koranbränningar är en cirkus som väcker avsky och motvilja. Men själva handlingen då, att utrycka mer eller mindre hat och samtidigt fördöma islam? Faller det utanför yttrandefriheten?
Svenskarna är till synes mästare på diplomati, och ett bevis på detta skulle kunna vara den långa freden vi haft i vårt land. Vi lyckades hålla oss utanför andra världskriget när Hitler satte Europa i fullständig brand i sin jakt på att förinta judarna. Men historien är oftast inte så enkel som man kan tro. Sverige lyckades balansera sin neutralitet mellan de två krigsmakterna genom att förse olika typer av materiell. Engelsmännen försågs med luftvärnskanoner och tyskarna fick järnmalm.
I november 1941 lanserades kampjanen “En svensk tiger” som hade syftet att uppmana de svenska medborgarna att hålla tyst om “svenska angelägenheter”, och att svensken skulle uppfattas som en stark och smidig tiger. Sanningen var att den svenska militären var i dåligt skick, eftersom försvaret under en längre tid hade blivit föremål för nedskärningar. Några månader innan kampanjen lanserades, svek Hitler sin pakt med Stalin och invaderade Ryssland.
Det som blev den riktiga prövningen för Sverige var den så kallade midsommarkrisen 1941 när Tyskland begärde att få transportera över en fullt utrustad division mellan Norge och Finland. Sverige gick med på Tysklands förfrågan.
Ifrån den dåvarande samlingsregeringen uppmanades det att inte publicera innehåll som kunde kan tolkas som fientliga mot Tyskland, och med detta så inskränktes pressfriheten. Detta skedde redan 1939. Genom att använda en gammal paragraf i tryckfrihetsförordningen kunde man nu ingripa genom åtal mot tidningar som kunde uppfattas som en protest. De tidningar som gjorde sig kända genom att bryta detta “påbud” var Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, Ny Dag och Arbetaren.
Med det sagt var tidningarna som valde att bryta samlingsregerings och myndigheternas påbud i minoritet. Därmed kan man grundligt ifrågasätta Sveriges neutralitet, med goda skäl.
I 1810 års tryckfrihetsförordning stod att en person skulle gripas ifall denna fäller yttranden “öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande”.
Yttrandefriheten och tryckfriheten ligger parallellt med varandra kring hur vi sprider information och budskap i vårat land, och även om det inte är en glasklar jämförelse kan det också ge en fingervisning om hur Sverige som nation gjort innan i svåra frågor. Det är för oss ganska uppenbart att Rasmus Paludan själv inte är särskilt intresserad av att ha en saklig debatt kring islam, vilket han bekräftar genom sina handlingar.
Vidare in i frågan om NATO, som också är en säkerhetsfråga liknande de i andra världskriget har Rasmus Paludan retat upp både Turkiets sittande president och två miljarder muslimer. Han försvårar de diplomatiska relationerna, samtidigt som muslimer uppmanar till svensk bojkott. För att inte tala om alla det människor som bor i Sverige och identifierar sig som muslimer och upplever att detta är en stark kränkning.
Vi får ändå anta att vår samlingsregering under andra världskriget satte Sveriges intressen främst, och ville försvara svenska liv, till ett tillsynes högt pris. Som någon typ av journalist är det svårt att motsätta sig yttrandefriheten och tryckfriheten eftersom de är de främsta verktygen en journalist använder sig av.
Jag känner att jag inte ens behöver argumentera för yttrandefrihetens vikt. Den är så pass självklar. Frågar du mig ifall jag är för eller emot den, kommer jag alltid svara för, oavsett. Problemet med den frågeställningen är att den inte tar hänsyn till hur den geopolitiska verkligheten ser ut. Därmed är jag faktiskt inte helt säker på om jag är helt för det sättet Rasmus Paludan uttrycker sig och hans unika sätt att argumentera emot islam.
Peter Karlberg