Foto: TT
Baltutlämningen – Sveriges neutralitet i konflikt
Den svenska baltutlämningen kallas ibland för en av landets största politiska skandaler efter andra världskriget. Händelsen innebar att 146 baltiska soldater utlämnades till Stalins Sovjetunionen år 1946. Sovjetunionen hävdade sin rätt till de soldater som flyende tagit sig hit, men gick Sverige längre än vad som var nödvändigt? Runtom i Sverige protesterade människor till utlämningen och frågan kvarstår än idag om Sverige bröt mot neutraliteten.
Åren mellan första och andra världskriget var Lettland för första gången i modern tid självständigt. Under flera hundra år har landet då varit ockuperat av Tyskland, Sverige och Sovjetunionen. Den korta självständigheten fick ett abrupt slut år 1939 när Sovjetunionen återigen ockuperade landet. Tusentals människor deporterades från Lettland till arbetsläger i Sovjetunionen och missnöjet gentemot ockupationen blev påtagligt i Lettland. Två år senare ockuperade tyskarna Lettland. De välkomnades till en början eftersom det fanns en tro på befrielse från Sovjetunionen. Det kommer sedan att innebära att en stor del av Lettlands judiska befolkning mördades i nazisttysklands förintelse. Lettiska symboler förbjuds och många, ofta unga män tvångsrekryteras till den tyska armén.
Den 8 maj 1945 kommer den efterlängtade tyska kapitulationen. Statsminister Per Albin Hansson underströk i en radiosändning att trots krigets slut, fanns det fortfarande utmaningar. Många människor var på flykt och en del sökte sig till Sverige. Rolf H. Lindholm, före detta minister vid Utrikesdepartementet skrev en avhandling 1992 om Sveriges neutralitetspolitik under krigsåren. I sin artikel skrev han om baltutlämningen, att den svenska samlingsregeringen som satt vid makten 1943, anvisande myndigheterna att avvisa all militärpersonal som sökte sig till Sverige efter krigets slut. Orsaken till detta var att Sverige befarade att många från de tyska stridskrafterna skulle söka sig hit. För dessa flyktingar innebar en flykt till Sverige att undkomma eventuella arbetsförpliktelser, krigsfångenskap eller andra straff i de segrande länderna. Att Sverige antagit Sovjetunionens begäran att utvisa alla flyktingar till Sovjetunionen hölls hemligt för folket såväl som för flyktingarna.
Bland dem som tog sig till Sverige fanns både de som stred för de allierade, och de som hade tvångsrekryterats av Nazisttyskland. Färden till Sverige var dramatisk och många omkom i olika typer av angrepp från Sovjetunionen som besköt flyktingbåtarna från ubåtar och flygplan. De som överlevde flykten anlände exempelvis till den gotländska östkusten. Här möttes flyktingarna av värnpliktiga som kategoriserade dem som antingen civila eller militära. I P3 Dokumentär om baltutlämningen berättar landfiskal Bonde som fick uppgift att förhöra flyktingarna som ankommit till östra Gotland. Då fick han bevis för att de baltiska var tvångsrekryterade. Han valde då att civilförklara flera av flyktingarna, trots att de varit stridande för den tyska stridsmakten.
Hos flyktingarna fanns till en början tro på frihet vid anländandet till Sverige. Detta var däremot en illusion, eftersom den svenska samlingsregeringen redan planerade att med kort varsel överlämna flyktingarna på Sovjetunionens begäran. Innan utlämningen arbetade Sverige fram två alternativ. Det första bestod av att gå med på Sovjetunionens begäran, och det andra bestod av att invänta segermakternas uttalande kring frågan från de övriga segermakterna England och USA. Sverker Åström som var tjänsteman vid Utrikesdepartementet vid tiden säger i P3 Dokumentär att om detta andra alternativ antagits hade det inte blivit någon utlämning.
Rolf H. Lindholm kommenterar kritiskt Sveriges lednings agerande när det kommer till baltutlämningen. Han menar att inget tyder på att någon med expertkunskaper inom folkrätt var tillfrågad att kommentera innan beslutet om utvisning fattas. Han skriver, “Baltutlämningen kan tjäna som typexempel på hur fel det kan gå när man fattar beslut på enbart politiska grunder”.
Under flera månader hölls beslutet hemligt för flyktingarna, och det blev offentligt nära inpå utlämningen. För att slippa utlämnas, valde flera av flyktingarna att självstympas, medans andra valde att ta sitt liv. Enligt Rolf H. Lindholm hade Sverige rent formellt som neutralt land, inte behövt ge efter för Sovjetunionens begäran. Många gick ut på gator och torg för att protestera mot beslutet. Det gick nästan 50 år innan Sverige som nation framförde en ursäkt till de drabbade och deras anhöriga.
Emelie Nilsson