Foto: Vendela Englund Burnett

Det hemliga kärnvapenprogrammet – den svenska linjen

Det är idag nästan 80 år sedan de första och enda atombomberna som använts i krig släpptes över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Tiden efter andra världskriget innebar för många en dröm om fred, men det blev även en tid där massförstörelsevapen kom att vara på den politiska agendan i många länder, däribland Sverige. Ett vapen i fredens tjänst avsedd att förinta sin fiende. 

1945 är världskriget äntligen över. Avslutningen på det stora kriget är när de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki förintas i de första och hittills enda kärnvapenattackerna i historien. Det är amerikanerna som skapat detta nya massförstörelsevapen, atombomben. När bomberna faller den sjätte och nionde augusti 1945 syns ett starkt ljussken som bländar och förstör allt i dess omgivning. Det finns ingen förvarning om attacken som det så sällan gör i krig och ingen hinner undan. På explosionsplatsen bränns och smulas allting sönder. Tryckvågen som följer krossar byggnader och dödar människor inom en radie av flera kilometer. Kvar i städerna står endast ett fåtal byggnader och himlen fylls av ett svampliknande rökmoln.

Atombomberna som förintade sina mål chockade Sveriges forskarsamhälle. Enligt historikern Wilhelm Agrell betraktades atomvapnet inte till en början som ett avgörande stridsmedel utan mer som ett komplement till andra vapen. Åren som följde efter andra världskrigets slut fanns det en kort period där vi trädde in i en ny världsordning med en tro på fred men denna tid var över redan inom några år när det kalla kriget tog sin början. 

Per Högselius, teknikhistoriker vid Stockholms tekniska högskola, berättar att fascinationen och nyfikenheten för detta nya vapen nådde Sverige, från början mest genom militären. De ville ta reda hur detta massförstörelsevapen fungerade och huruvida det var något Sverige skulle skaffa sig. Efter andra världskriget började därför atombomben ta alltmer plats i det politiska rummet. Wilhelm Agrell beskriver i sin bok Svenska förintelsevapen hur kärnvapenprojektet som kom att kallas, den svenska linjen utvecklades till stor del i hemlighet. Han menar därför på att de svenska kärnvapenplanerna efter att programmet lades ner omgärdats av undanmanövrar och bortförklaringar som också kom att prägla efterkrigstidens Sverige. 

Sverige hade många framstående forskare som tidigt satte sig med uppgiften att se över de svenska möjligheterna till kärnvapen. Med tiden kom även den civila kärnkraften på agendan. Till skillnad från många andra länder var de svenska förutsättningarna goda eftersom landet till stor del stått utanför kriget och fortsatt hade en god produktivitet och teknisk kapacitet. Per Högselius har själv besökt Sveriges första kärnreaktor, R1 som ligger 25 meter under Kungliga tekniska högskolan. Han berättar att kärnreaktorn togs i drift 1945 och att platsen ger en tydlig skildring av ett Sverige med siktet inställt på kärnvapen och kärnenergi. Reaktorn är idag borta men platsen finns bevarad och det är mer av en kulturscen idag. 

– Det är som en stor grotta nere i marken. Det utstrålar än idag en väldigt mystisk stämning och ett slags mörker som ännu idag vittnar om det militära intresset som fanns kring svensk kärnkraft.

Att placera reaktorn långt ner under marken berodde till stor del på säkerheten, berättar Per Högselius. 

– Man var rädd att det kunde bli krig där Stockholm kunde komma att bombas och man ville inte att det då skulle förstöras. Men även om det skulle ske en olycka är det en fördel att detta sker långt ner under marken.

För att kunna tillverka kärnvapen behövs ett klyvbart material. I Sverige upptäcktes och konstaterades tidigt att det fanns tillgång till ett sådant ämne, nämligen uran. För det svenska kärnvapenprogrammet var utvinningen av uran ett mycket viktigt moment, enligt Per Högselius.

– Vi visste att det fanns stora uranreserver här. Det var dock ganska låg koncentration av uran i malmen men redan under andra världskriget hörde USA av sig till Sverige och undrade över “de här uranresurserna”. Det gjorde att de svenska forskarna fick klart för sig att de här svenska reserverna var något intressant, det kanske vi borde utveckla själva och det försökte man sig på.

Den ekonomiska marknaden förändrade till slut läget för det svenska kärnvapenprogrammet och den svenska verksamheten som byggts upp lades ner 1966. Uran hade vid detta laget blivit en handelsvara på den internationella marknaden. USA var den drivande aktören här och de upprättade ickespridningsavtalet.

– USA är villiga att sälja uran till andra länder med villkoret att dessa avstår från att bygga kärnvapen och endast använder uranet i civilt syfte. Eftersom detta uran var mycket billigt blev det attraktivt att lägga ner kärnvapenprogram i flera länder, berättar Per Högselius.

Någon som har god kunskap om den dolda och väl gömda kärnvapenverksamheten i världen är Vendela Englund Burnett, allmänläkare och ordförande för svenska läkare mot kärnvapen. Hon visste tidigt att hennes kall i livet var att bli distriktsläkare, en roll hon haft hela sitt yrkesliv. Som färdigexaminerad läkare hörde hon talas om en organisation som arbetade för att förhindra kärnvapen i världen.

– Den identiteten är väldigt stark för mig. Engagemanget har jag med mig sedan jag var liten. Läkare jobbar med liv och hälsa och är det så att man varken kan bota, behandla eller ens lindra eller trösta, då måste vi förebygga. Så är det med kärnvapen, sprängs ett kärnvapen då har vi ingenting vi kan göra egentligen kring sjukvård på något sätt.

Vid tiden då svenska läkare mot kärnvapen bildades 1980 menar Vendela Englund Burnett att antalet kärnvapen i världen låg på 60 000 då nedrustningen påbörjades. Enligt siffror från Förenta nationerna år 2020 var vi då nere på omkring 13 355 stycken. Svenska läkare mot kärnvapen är en ideell, politiskt oberoende organisation som arbetar internationellt med att motverka kärnvapen och berätta om dess medicinska effekter. 

– Organisationen bildades av en amerikansk och en rysk läkare utifrån insikten att vi har samma uppdrag och samma mål att rädda liv och hälsa och därför måste vi jobba tillsammans. Det var mycket vår organisation som faktiskt fick världens ledare att inse att kärnvapenkrig inte kan vinnas, att det bara finns förlorare, att de måste bort, berättar Vendela Englund Burnett.

På 90-talet arbetade den svenska föreningen nära Sovjetunionen, senare Ryssland. Det var ett så pass nära samarbete att Vendela Englund Burnett berättar att de även hade kontor i Moskva. Hon fick som medlem i organisationen besöka organisationens världskongress. Där skaffade hon sig många nya kontakter, däribland hennes ryska kollegor, Mira och Jelena. De bjöd in henne till platser förorenade av radioaktivitet i södra Ural och västra Sibirien.

– Jag blev inbjuden till hemliga ställen där man gjorde kärnvapen som inte har ett namn eller finns på kartan utan endast ett postnummer. När jag åkte dit första gången var det ingen annan som hade varit där tidigare, det hade alltså varit helt stängt och förbjudet.

– Det var Miras andra utlandsresa och den andra hade varit till Hiroshima. För Jelena var det den första.

Vendela Englund Burnett säger att syftet med att bjuda in henne och kollegorna var för att visa upp platser där kärnvapen utvecklats och be om hjälp kring hur dessa ska hanteras. Två av städerna saknade markering på kartan och hade endast en postadress. Här bodde ungefär 100 000 människor och tillverkningen av kärnvapen hade skett utan hänsyn till varken naturen eller människorna som bodde här. Från tillverkningen av kärnvapen hade avloppet gått rakt ner i floden som länge användes som vanligt, trots att den var kontaminerad och skadlig. 

Vendela Englund Burnett går iväg ett ögonblick från videosamtalet på zoom och hämtar en bild hon tagit på en av sina resor som föreställer en mätare.

–  Jag har varit på sådana ställen där man mätt radioaktiviteten med 300 gånger högre värden än det som är normal radioaktivitet med stora sjösystem, kontaminerat vatten och öde byar. Det finns till och med en sjö där det är så radioaktivt att om du befinner dig där i trekvart, så har man fått en dödlig dos och dit får man naturligtvis inte komma, berättar Vendela Englund Burnett och ställer sig frågan, hur det här ska kommuniceras till framtida generationer.

Hennes ryska kollegor, däribland Mira, var tidigare chef för en klinik i nuvarande Ryssland där de behandlade människor med strålningsskador. Hon bor idag inte längre i Ryssland utan har emigrerat till USA. Mira och de andra, tidigare ryska kollegorna är människor som Vendela Englund Burnett understryker, vet mer om skadorna med kärnvapen och produktionen än kanske någon annan. 

– En sak som skakade om mig väldigt var här i staden Kasli i södra Uralbergen som är drabbad av utsläpp, säger Vendela Englund Burnett och tar fram ett svartvitt fotografi. Bilden visar en mycket radioaktiv sjö. Hon berättar att den torkade ett år vilket gjorde att radioaktivt damm spreds för vinden. 

– De har även grävt ner radioaktiva tankar med utsläpp och varit med om olika explosioner. I den här staden, där har de på rådhuset satt upp så att det visar tid, temperatur och aktuell strålningsnivå för att man ska känna sig trygg.

Vendela Englund Burnett berättar att hon gått med metalldetektor som gett utslag på de platser där de radioaktiva tankarna är nedgrävda. Platser helt okända för de som bott i området. Hon visar upp mycket dokumentation som hon sparat från sina resor och berättar om sina minnen. Hon lämnar rummet flera gånger för att hämta nya bilder och de flesta visar öde platser kontaminerade av kärnvapenutveckling. Hon lyfter upp en bild framför skärmen som föreställer en nedgången, men fortfarande vacker gammal kyrka. En plats som tidigare varit en mötesplats för människor men som numera är helt övergiven.

Hon beskriver en vacker vit björkskog hon gått i. En till synes vacker plats men där sanningen är en annan. Björkarna är nämligen de enda träd som finns kvar på platsen då tallarna som tidigare gjorde de sällskap har dött eftersom de inte klarar av höga värden av radioaktivitet.

– Några av de stora olyckorna som skett är däremot kända, däribland Kyshtym-olyckan år 1957. Jag åkte dit 40 år senare och då var det ingen annan som besökt platsen sedan olyckan inträffade. Då var det fortfarande kontaminerat. Det är så otroligt omskakande och detta talas det inte om, säger Vendela Englund Burnett. 

När hon kom tillbaka till Sverige så var det ingen annan som varit i Kyshtym och visste om olyckans omfattning så intresset var stort hos svenska strålsäkerhetsmyndigheten och media. 

Kärnvapentester och utvecklingen av kärnvapen är inte reserverade till dessa platser och de olyckor som inträffat. De kontaminerade och radioaktiva platserna är otaliga, berättar Vendela Englund Burnett. Hon har bland annat pratat med amerikaner som på liknande sätt som i Kyshtym blivit offer för kärnvapentillverkning, men i mindre omfattning. Detta skedde i staden Hanford med deras kärnreaktor där radioaktivt avfall påverkat miljön och människorna i området. 

”De som drabbats av kärnvapen är den egna befolkningen i länderna med kärnvapenprogram. Det borde vi vara tacksamma att vi slapp.”

En plats som skildrar kärnvapentestningens långvariga konsekvenser är Bikiniatollen i USA som tillhör Marshallöarna. Anders Mathlein beskriver i Svenska Dagbladet hur de amerikanska kärnvapensprängningarna fortfarande, och för en lång tid framöver gör platsen obeboelig. 167 öbor fick lämna sina hem på grund av kärnvapentesterna mellan 1946 till 1958 och än idag är det inte möjligt att återvända på grund av strålningen. Tidningen Forbes beskriver hur den radioaktiva askan från kärnvapentesterna täckte öarna i något som kan beskrivas som ett vitt pulver. Barnen som vid tiden fortfarande lekte i området, omedvetna om att pulvret var radioaktivt låtsades att det var snö och åt den. Idag är platsen innesluten med en 18-tums tjock betongkupol.

Sverige stoppade sitt kärnvapenprogram och anledningarna är många och omtalade. På andra platser i världen gick programmen vidare och Vendela Englund Burnett berättar att testningen och utvecklingen av kärnvapen ofta ligger långt bort i mer avlägsna samhällen. 

– De som drabbats av kärnvapen sedan 1945, produktionen och testningen, det är den egna befolkningen i länderna med kärnvapenprogram. Det borde vi vara tacksamma att vi slapp. Vart skulle den tillverkningen och testningen ske?

– Storbritannien testar sina vapen i Australien. Det är fortfarande stora områden i Australien som är kontaminerade. Fransmännen testar sina kärnvapen i Polynesien. När franska agenter sprängde en Greenpeace båt i en hamn på Nya Zeeland dödades en person. Orsaken till sprängningen var att de inte skulle kunna åka ut och titta på effekterna av franska kärnvapenprover i Polynesien. Margot Wallström skulle varit på denna båten men åkte inte med.

Enligt Vendela Englund Burnett skulle det idag räcka med att Indien och Pakistan som ligger i mer eller mindre ständig konflikt utbyter hälften av sina kärnvapenarsenaler för att två miljarder människor skulle dö. Det som då hade inträffat kallas för en kärnvapenvinter. Det innebär att sot från bomberna går upp och täcker atmosfären vilket gör att temperaturen sjunker och sommaren skulle försvinna i flera år. Vi som bor i Sverige och resten av befolkningen på det norra halvklotet hade haft svårt att skaffa mat och många skulle svälta ihjäl.

Emelie Nilsson