Foto: Björn Larsson Ask/TT

En ås, två hål och tre år med vatten i tank

Döda fiskar, förlamade kor och nervskadade arbetare. De två tunnlarna genom Hallandsåsen skulle snabba upp tågresan längs västkusten. När borrningen började var det dock ingen som väntade sig att det skulle bli en av de största miljöskandalerna i modern svensk historia. Barbro och Peter Nidelius minns tillbaka till hur bygget påverkade deras vardag i över 15 år.

På tågstationen i Båstad är det stilla. Hjul- och fotspår är det enda som finns kvar från resenärerna som tidigare var jämnt utspridda över perrongerna. Fågelkvitter och avlägsen trafik bryter stundvis tystnaden, och från gården som inte kan ligga mer än hundra meter bort kan man känna doften av vårens första gödslingsrundor. Åt söder står Hallandsåsen som en vägg mellan Båstad och resten av Skåne, och på avstånd går det att skymta de två runda hål som tar tågtrafiken igenom den. För den ovetande finns det ingenting som skvallrar om de skandaler som präglade deras bygge.

Inne i en sadelkammare på Böskestorp Ranch uppe på åsen sprakar det från den öppna spisen, och i sadlar och ridkläder sitter lukten från oräkneliga ridturer kvar. På väggarna fylls hyllor av troféer av ryttare på sina trogna springare. Nedanför dem står Barbro Nidelius och skär upp en banan och ett tuggummi till barnbarnen att dela på när de kommer springande genom dörren, med morfar Peter Nidelius inte långt bakom.  

Barbro och Peter Nidelius köpte gården tillsammans med en hästtränare i mars 1997. Tanken var att starta upp häst- och boendeverksamhet, och idag är detta i gång i full fart. På den tjugofem hektar stora gården finns fyra stugor och ett torp som hyrs ut, samt drygt trettio hästar som går i dess hagar.  

Att verksamheten skulle fungera var dock inte alltid en självklarhet. Under hösten 1997, ett drygt halvår efter att Barbro och Peter Nidelius köpte gården, slogs det larm om fiskdöd i Vadbäcken på Hallandsåsen och kor som blivit förlamade.  

– Det var väldig spekulation vad det var innan man visste och sen så var vi också i kontakt med kommunen som då satt till en krisgrupp, säger Peter Nidelius när han berättar om reaktionerna från boende på åsen.

– Vi blev ju oroliga för att korna som blev förlamade gick i hagen bredvid våra hästar. Men våra blev inte drabbade som tur är, säger Barbro Nidelius.

Skadorna på djuren sammanföll precis med att Barbro och Peter Nidelius skulle starta sin verksamhet och bygga ett ridhus. Osäkerheten kring vad som låg bakom händelsen gjorde att de sköt upp byggstarten, och i början hade de svårt att hitta folk som ville komma dit med sina hästar.

– Folk trodde ungefär att vi var gröna utomjordingar, säger Peter Nidelius.

Detta var dock inte det första problemet som projektet hade stött på under de dryga fem år som det då hade pågått, och för att förstå vad som hade hänt behöver man gå tillbaka till dess start.  

Arbetet med tunnlarna började efter att regeringen och riksdagen 1991 beslutade att bygga ut en dubbelspårig järnväg mellan Göteborg och Malmö. Två tunnlar genom Hallandsåsen skulle korta ner restiden på tre sätt; kortare resesträcka, högre hastighet och fler tåg. Vattenfalls dotterbolag Kraftbyggarna fick i uppdrag att ansvara för bygget, och planen var att tunnlarna skulle stå klara 1996 och kosta 1,25 miljarder kronor.

Planen att man skulle borra hundra meter i veckan, och på så sätt ta sig igenom åsen på mindre än två år. 13 meter in i tunnlarna, som skulle bli 8,7 kilometer långa, tvingades man dock avbryta arbetet. Där var man sedan fast fram till 1996. Anledningen var att berggrunden skiljde sig kraftigt från vad man hade förväntat sig. Som ett resultat ersattes Kraftbyggarna av Skanska, och genom att byta borrningsmetod kunde arbetet sedan fortsätta.

När Skanska började borra läckte dock stora mängder vatten in i tunneln, och grundvattnet dränerades snabbt. För att stoppa åsen från att tömmas helt användes tätningsmedlet Rhoca-Gil, som sprutades in i berget för att täta det. Medlet bestod av två flytande komponenter som härdade när de blandades. I den härdade formen var det ofarligt, men när det var flytande innehöll det stora mängder av ämnet akrylamid som är både cancerframkallande och kan orsaka nervskador. När medlet användes i Hallandsåstunneln sköljdes delar av det ut i grundvattnet innan det kunde härda. På så sätt förgiftades vattendragen som fiskar simmade i och korna drack ur, och miljökrisen var ett faktum.

”Folk trodde ungefär att vi var gröna utomjordingar”

I en hage med utsikt över Laholmsbukten går det flamröda stoet Cindy och den svartbruna valacken Mowie och betar på det nya vårgräset. Ett kort men bestämt rop från Peter Nidelius får dem att lyfta på sina huvuden, och när de ser sina ägare börjar de genast trava mot grinden. Egentligen heter de ”I am a Barbie girl” och ”Peppys little whiz”.

–  Det är lite enklare att kalla dem Cindy och Mowie, säger Barbro Nidelius och skrattar samtidigt som hon öppnar grinden och går in i hagen.

För Barbro och Peter Nidelius, och många andra på åsen, innebar läckaget av Rhoca-Gil att användning av grundvattnet uteslutet. Det ansågs inte säkert att dricka, på grund av risken att det innehöll akrylamid. I stället fick boende inom det påverkade området vattentankar hemkörda till sig, som fylldes på regelbundet.

­– Vi hjälpte till att skaffa en tank själva. En stor tank med hjälp av grannen för vi gjorde av med rätt mycket vatten eftersom vi hade semesterstugor, ett hushåll, 20–30 hästar och ett antal kalvar som gick på bete också. Så vi hade vatten i tank i tre år. Och då kom det en bil ibland två gånger om dagen, säger Peter Nidelius.

Längst in i stallet på Böskestorp Ranch öppnar gångarna av hästboxar upp till ett stort öppet utrymme med en rundkorall delvis nedsänkt i marken. Lukten av häst som fanns i sadelkammaren är starkare i stallet, och blandas med lukten av hö. Tillsammans med Cindy går Barbro Nidelius in i korallen medan Mowie och Peter Nidelius kollar på från andra sidan staketet. Med ett spö i handen longerar hon stoet längs korallens ytterkant.

Till följd av läckaget avbröts borrningen under hösten 1997. Man var nu dryga tre kilometer genom åsen, och notan låg redan på två miljarder. Tusentals människor samlades i Båstad för att demonstrera mot fortsatt arbete med tunnlarna och för att ställa de ansvariga aktörerna till svars.

Arbetet i tunnlarna och läckaget av Rhoca-Gil ledde till flera rättsliga fall. Bland annat polisanmälde Båstad kommun Skanska, Banverket (ersatt av Trafikverket sedan 2010) och Rhone-Polenc, den franska tillverkaren bakom Rhoca-Gil. Detta ledde i sin tur till åtal mot chefer inom de tre organisationerna. Flera av åtalen resulterade i fällande domar, och påföljande böter till såväl företag som enskilda chefer.

Skador kopplade till användandet av Rhoca-Gil var inte begränsat till djurlivet på åsen. 1997 konstaterade Yrkes- och miljömedicinska kliniken i Lund även att 22 av tunnelarbetarna som hade jobbat med injiceringen av tätningsmedlet led av nervskador.

Margareta Törnqvist är professor i miljökemi vid Stockholms universitet, och var en av dem som undersökte arbetarna.

– Vi mätte halter av akrylamid i blodet som då var bundet till hemoglobin och räknade tillbaka vad det betydde för exponering och upptag. Sen kunde vi göra en riskuppskattning på det, säger hon.

Kaffe, bröd och potatischips innehåller särskilt stora halter akrylamid bland livsmedel

I början hade man inte resurserna att undersöka särskilt många tunnelarbetare. Man började därför med de som antogs ha varit mest exponerade för akrylamid. Efterhand undersökte man fler och fler, och totalt togs drygt 200 prover. Proverna visade att arbetarna hade blivit utsatta för stora mängder akrylamid. Eftersom det hade varit under en relativt kort period var risken för allvarligare effekter dock låg.

– Jag tror att det betydde ganska mycket för att man inte skulle behöva oroa sig för cancerrisker och annat. Någon frågade mig om de vågade bli pappa, och för de riskerna krävs mycket högre doser än vad de hade utsatts för. Däremot såg vi att med de här doserna kunde man vänta sig nervskador, säger Margareta Törnqvist.

Att få i sig mindre mängder akrylamid är inget ovanligt. Flera matprodukter som många äter dagligen innehåller små mängder av det. Kaffe, bröd och potatischips innehåller särskilt stora halter akrylamid bland livsmedel. Mängderna som tunnelarbetarna hade exponerats för var dock mycket högre än det genomsnittet får i sig.

Exponeras man över en längre period kan nervskadorna dock bli mycket allvarliga.

– Det fanns till exempel en person som man studerade som man trodde hade MS, men som då jobbade med tätning av pooler med sådant här tätningsmedel och var högt exponerade. Och han hade då alltså MS-liknande symptom och det var irreversibelt, säger Margareta Törnqvist när hon berättar om tidigare forskning om akrylamids påverkan på människokroppen. Likt akrylamid påverkar multipel skleros (MS) nervsystemet, och kan bland annat orsaka skakningar, synproblem och muskelstelhet

Under tiden som man undersökte tunnelarbetarna tog man även prover på boende i området som kände sig oroade för att de hade blivit utsatta för akrylamiden, men bland dem kunde man inte se några tydliga effekter.

– Om jag minns rätt så var det en liten, liten förhöjning av exponeringen hos en del som hade badat i Vadbäcken men det var så lite att det inte var något att oroa sig för, säger Margareta Törnqvist.

2013 bröt borrarna till slut igenom åsen, och i december 2015 var det klart för trafikstart. I stället för de planerade 5 år tog det 21, och totalkostnaderna uppskattas till 10,8 miljarder kronor.

– Jag tycker det är beklämmande att man kan göra så stora misstag och att vi skattebetalare betalar det. Sen är ju det här jätteviktigt tycker jag att vi har en dubbelspårig järnväg och mer kan gå på järnvägen, säger Peter Nidelius när han reflekterar över projektet i dess helhet.

– Men man kan ju säga att det är ingen idé att vara bitter efteråt. Nu fungerar det och nu får man se framåt. Så kände vi väl då. Det är ingen idé att oja sig för dem hela sitt liv bara för att det här hände, säger Barbro Nidelius.

Tillbaka på tågstationen börjar det knastra från gruset efterhand som nya resenärer anländer på perrongerna. På en liten kulle på den norrgående sidan letar en liten pojke efter pinnar tillsammans med sina föräldrar. På andra sidan spåren sitter en kvinna ensam på en bänk med två stickor i händerna och en stadigt krympande garnboll vid sin sida. Så småningom börjar man höra ett lågt muller, och strax därpå rullar det silvergråa Öresundståget in norrifrån. Plikttroget väntar de påstigande resenärerna medan de anländande stiger av. När perrongerna är tomma signalerar tågvärdens visselpipa att det är dags för avgång. Sakta börjar tåget rulla söderut, och försvinner snabbt in i Hallandsåsen. Sedan är det åter stilla på tågstationen i Båstad.  

Andreas Andersson