Foto: Joakim Roos
Spårvagnsolyckan 1992 – en vansinnesfärd som slutade i katastrof
I mars 1992 inträffar den värsta spårvagnsolyckan i Sverige någonsin. Efter en okontrollerad vansinnesfärd nerför Aschebergsgatan i Göteborg spårar en vagn ur. Den tunga klossen glider över Vasaplatsens hållplats och ett 40-tal människor som väntar på sina vagnar kommer i dess väg – 13 av dem överlever inte. I rättegången som följer döms en ensam anställd på Göteborgs spårvagnar för att ha orsakat olyckan, trots att många menar att bolaget i stort skulle ta på sig skulden.
Klockan är strax efter nio på morgonen. Uppe vid Wavrinskys plats har en spårvagn på 7:ans linje tappat ström och kan inte köra vidare. Bakom den har det bildats en kö. En komplicerad procedur med att backa spårvagnar ner för backen påbörjas så att vagnen kan få ström igen. Men, så går något snett. Eftersom den sista vagnen är strömlös ligger nödbromsarna i automatiskt. Det ödesdigra beslutet om att ta ur nödbromsarna tas. Tanken är att man ska lägga i bromsarna igen när vagnen kommit ner till det stömförande spåret igen, men beslutet är felaktigt. Det går inte.
Wavrinskys Plats i Göteborg är en vältrafikerad hållplats. Härifrån började spårvagnen rulla ner. Foto: Björn Larsson Rosvall
Istället börjar vagnen rulla. Chauffören, som sitter skräckslagen ensam i vagnen, kan inte stoppa vagnen som börjar åka i allt högre fart ner för backen. En polisbil som är på plats för att dirigera om trafiken under den pågående operationen ser hur vagnen kommer farande. De sätter på blåljus och åker före vagnen, som närmar sig en fart på 100 km/h, för att varna. När det går som fortast åker vagnen 28 meter för varje sekund som passerar. I korsningen nere vid Vasaparken krockar vagnen in i en bil som just ska åka över spåret. Trots det dundrar den vidare.
Nere vid Vasaplatsen har växeln lagts om för att vagnarna ska kunna åka in på Vasagatan och vidare bort mot Valand för att ledas om. Vagnen har nu rullat spikrakt i 1,4 kilometer med en fallhöjd på 47 meter – det är en av de längsta backarna i hela Göteborg. När den skenande vagnen når Vasaplatsen och växeln spårar den istället ur. Den 54 ton tunga klossen dånar över Vasaplatsen. Cirka 80 meter från växeln står den busskur där människor trängs för att slippa undan det snöblandade regnet. De hinner inte flytta på sig. Katastrofen är ett faktum.
För några ögonblick är det helt tyst på Vasaplatsen. Ingen kan förstå det hemska som just inträffat. Sen hörs skriken. En bil har klämts fast under vagnen och bensinen gör att den fattar eld. Ett 40-tal människor ligger skadade på platsen – 13 av dem så allvarligt att livet inte går att rädda.
Inom loppet av 15 minuter är 18 ambulanser på plats. Sjukhuset mobiliserar för katastrofläge och ambulanserna tillämpar metoden “lasta och kör”. Fram och tillbaka från olycksplatsen och sjukhuset kör dem.
I efterhand står det klart att säkerhetsföreskrifterna inte följts. Två år efter olyckan, 1994, inleds rättegången. Trafikledaren som tog beslutet om att koppla ut nödbromsarna står åtalad. Det gör även vd:n för Göteborgs spårvägar och spårvagnschefen. Men när domen faller blir det en besvikelse för de drabbade och deras anhöriga. Bara trafikledaren fälls, de andra går fria. Det är han som ensam ansvarar för att olyckan skedde menar rätten. Det var han som tog beslutet.
Olyckan var inte den första i Göteborgs historia, och inte den sista heller. Men sedan dess har mycket skett. Bromsarna som kunde kopplas bort 1992 är idag utbytta. Nu krävs speciella verktyg och tillstånd. Vagnarna har också blivit säkrare, liksom införandet av mittstaket vid hållplatserna. Idag finns en minnessten för de omkomna i olyckan intill Vasaplatsen.
Elina Mattsson